Det är så sjukt.

Du var som den där store brorsan jag aldrig fick när vi var små.

Din yterrdörr var knappt 6 meter ifrån min yterrdörr.

Minns din röst, minns när vi brukade leka, minns hur du babblade en massa och du spred en massa glädje.

Minns när jag fyllde år och hade kalas hemma och du var med, vi åt korv och såg på pippi och lekte de där leken då man går runt stolar och när musiken stoppas så skaman sätta sej, om jag inte minns fel så var du och jag i final men såklart vann jag! Har allt detta på film hä hemma..

Alltså Gud vet hur glad ag blev då jag hitta dej på fb vännen.

Hade inte sett dej på mer än 6 år efter att vi flyttat osså helt plötlisgt förra året hitta jag dej på fb, berättade det för mamma på en gång och när jag såg att du blivit pappa vart jag så glad och tårögd!

HerreGud vad tiden gått fort tänkte jag!

Minns när du fyllde år och vi var ute och lekte och du var kär i Emilia, minns allt så bra kan se allt i mitt huve.

I tisdags när jag märkte av dom hemska nyheterna om vad som hänt dej hade jag precis sutte mej i klassrummet och jag vände mej om mot mina vännermed en chokad blick och ont i hjärtat sa jag lite tyst vad jag sett på fb och jag rusade ut ur klassrummet och kunde inte hålla in tårarna.

Jag tänkte på allt jag kom ihåg om dej och din familj när vi alla bodde i nacksta, jag tänkt att tänk att jag inte hann träfffa dej innnan detta hände, att detta ens hände asså nej... kunde verkligen inte förstå det.

Mitt humör var upp o ner i tisdags. Men igår förstod jag riktigt att dettta har verkligen hänt och jag måste gå vidare men kommer ALDRIG glömma dej, du kommer alltid leva kvar i mina tankar och allt.

Nu vilar du i frid och som jag skrivit förut så önskar jag att jag ändå hade kunnat få dej tillbaka hit<3