Bemöt andra så som du själv vill bli bemött.
Skyndar mej till bussen för jag hade en tid att passa, missar bussen. Går in å sätter mej i vänthallen less å irriterad. Hör hur några män med invandrar bakgrund å inte så jätte bra svenska eller engelska försöker kommunicera med en kvinna som är från Polen å bara kan prata endast lite engelska. Denna kvinna har två resväskor med sej å såg väldigt ledsen å upprörd ut. Jag hör att hon behöver låna telefon för att ringa med men ingen av männen verkade ha telefon å eftersom jag tappat min telefon i toan så är jag inne på min 3 vecka som telefonlös. Dock ser jag en blond tjej sitta där intill med telefon i handen och hon kollar upp på dom men låtsas som ingenting?! Hör att kvinnan säger att hon behöver koppla sej till internet då skyndar jag fram å säger att jag kan hjälpa henne med det. Hon förstår inte riktigt vad jag sa då hon inte förstod engelska helt så vart svårt att kommunicera med henne. Men försökte med händer tydligt förklara vad jag menade så hon förstod på ett ungefär tillslut men hon var så upprörd å i panik eftersom hon kommit till ett ställe hon aldrig varit på och hon har ingen som kommit för att hämta upp henne å hon hade även tappat sin telefon på bussen hon satt på från staden hon åkt ifrån. Hon hade en extra telefon med sej som hon visade mej med massa nummer med endast 4%. Jag som är telefonlös kunde inte mycket göra. Försökte söka upp nummrerna på ipaden på internet för att kanske få fram namn att söka på Facebook men nepp.. Jag säger högt att jag inte har en telefon för att folk ska höra INGEN reagerar förutom Loic teka han har telefon så med hjälp av hans telefon försöker vi ringa dom nummer hon tagit fram medans hon gråter och inget av dom nummer vi slår in går att nå fram till.. Så synd alltså.. Sen frågar hon om Skype då tar jag fram min IPad å hon loggar in å medan springer jag runt på navet från busschaufför till busschaufför och frågar om hjälp men ingen riktig hjälp får man inte. När jag kommer tillbaka till den polska kvinnan å Loic så pratar kvinnan med nån släkting på Skype å vi bestämmer att han ska hämta henne på kulturmagasinet så vi går dit och medan forsar hennes tårar mer å mer å jag håller om henne å vill bara gråta med henne för jag kan tänka mej hennes sits. Vi säger glada å nöjda hejdå för att ha kunnat hjälpa till hejdå till henne sedan.
Det vi tänkte efteråt var hur fan inte någon annan kunde ta ställning och hjälpa utan bara satt där medan hon var så ledsen osv? Men ja det är en sjuk värld vi lever i, endel e sådana dom bryr sej inte, sjukt. 
Kommentarer
Trackback