DEBATT. Klockan är 02.50 och det kryper i hjärnan, kan inte sova, går in på Facebook. Mitt i det nattstilla flödet av gårdagens statusar och redan lästa artiklar finns en ny uppdatering. Det är en ung tjej som skriver:

”I will be watching all of you from heaven, love you guys”.

Postat för en minut sen.

Var fyrtionde sekund tar en person i världen livet av sig och WHO räknar med att antalet suicidförsök är mellan tio och fyrtio gånger så stort. Dessa personer väljer inte att skada sig själva, däremot ser de ingen annan väg ut ur situationen de befinner sig i.

Det kan kännas skrämmande och obegripligt, men allra mest skrämmande och obegripligt är inställningen att suicidförsök ”bara" är ett rop på hjälp. Eller den felaktiga och farliga tanken om att de som begår självmord inte går att rädda eftersom ”de har bestämt sig".

På chatten frågar jag var hon är och hur hon mår, kisar mot den lysande skärmen och väntar på svar. Överväger att ringa henne, men klockan är mycket, tänk om jag väcker henne? Jag vet att hon mår dåligt, vet att hon har försökt avsluta sitt liv förut, flera gånger.

Jag vill ringa 112, men vet inte riktigt vad jag ska säga. Ska jag skicka en ambulans till hennes hus mitt i natten? Är hon ens hemma? Tänk om det är en dramatiskt uppdatering på fyllan? Ett låtcitat? Ett internskämt?

Tänk om det inte är det?

Resonemanget kring att ett rop på hjälp inte är på allvar och att människor väljer döden eftersom de själva orsakar den skulle framstå som orimligt i andra sammanhang. Om ett barn skriker sig sönder och samman försöker vi trösta och hjälpa. Skulle vi ignorera signalerna tills barnet är döende vore det oförsvarbart. Och de sörjande familjemedlemmarna till någon som dött i lungcancer skulle inte få höra att det var oundvikligt, eftersom personen rökt sedan tonåren och därmed ”bestämt sig för att dö”.

Kanske var det ett val att börja att röka, men inte att dö. Det är samma sak när det gäller självmord.

Jag ligger paralyserad i sängen och stirrar på min facebook-monolog. Plötsligt dyker pratbubblan upp. Jag är klarvaken, lugnar mig med livstecknet, vi har kontakt, hon lever. Men det hon skriver lugnar inte. Hon mår dåligt, och på frågan om självmordstankar kommer svaret direkt:

”Ja, svalt tabletter”.

Hon avslutar med ett hjärta.

Ett suicidförsök är aldrig att ropa varg. Det är snarare ett sista desperat skrik på hjälp medan vilddjuret sliter sönder ens inre. Att ifrågasätta allvaret i detta är att bemöta den som ligger blodig på marken och skriker för sitt liv med frågor som "Jag ser ingen varg?", "Var det verkligen så farligt?" och ”Om vargen velat döda, hade den inte siktat på din strupe då?”

Det går inte att mäta ”graden av allvar” i ett suicidförsök baserat på metod eller utgång, och det handlar inte om uppmärksamhet eller en fast övertygelse om att vilja dö. Den gemensamma nämnaren är att man inte ser några alternativ, att försöket kan leda till döden och att det går att förhindra så länge personen är vid liv.

Jag stirrar på hjärtat, försöker tänka, lugnt.

”Var är du?

Inget svar.

”Var är du?”

”Påväg sjukhus”

Jag ringer akuten, det stämmer, hon är där. Lättnaden. Sedan skräcken.

Det var en slump att jag var vaken och kollade Facebook, men mitt ickeagerande var det inte. Den där gången hade hon tur på annat håll, hon var redan hittad när jag låg och velade i sängen, men annars hade min tvekan kunnat kosta henne livet. Överdosen fick hennes hjärta att stanna, och läkarna fick rädda hennes liv flera gånger den natten.

Självmordsförsök är aldrig ”bara” ett rop på hjälp och vi måste bli mer lyhörda för psykisk ohälsa och den öronbedövande desperation runt om i världen som leder till 800 000 dödsfall per år. Och nästa gång någon försöker ta livet av sig, det vill säga om högst fyra sekunder, så hoppas jag att det finns någon som reagerar i tid.

Caroline Jägerfeld